..

12.40...funderar och peppar...inre målbilder...hur det går lätt lätt lätt det första varvet...sen tar det emot ute på Djurgården...lätt uppför och motvind...men väl in mot Gamla stan blir det nerför igen...ända ut på söder...nu går det lätt igen...tar det lugnt andra gången uppför Västerbron. Korta lätta steg...det känns i hela kroppen nu. Huvudet ropar, hej, stopp stanna...inget bränsle kvar, trasiga muskelfibrer, överhettat system...stanna...vila!! Men alla månader av träning gör att jag vet att det går att plåga sig en timme till...sista biten...uppför uppför uppför...förbi centralen och uppmot St Eriksgatan/Torsgatan....nu är det korta biten kvar...uppför...och där...där är Stadion...just då - världens vackraste byggnad...jag springer in med dödströtta ben...som när de möter den röda tartanbanan...blir lätta...jag spurtar...och så...allt är över. Klockan visar 3.45...om det fanns ett uns av vätska kvar i kroppen - hade tårarna runnit...nu är det torrt och salt i hela ansiktet...

Så ungefär har jag tänkt mig morgondagens lopp.

Nu dricker jag Carboloader så det sprutar ur öronen...väntar på tåget...och är faktiskt en hel del nervös.
Bloggen ligger nere till söndag...
Ingen idé att ni letar efter mig i tv4sändningen...de sänder täten...där är inte jag :)

Wish me luck och håll tummarna för min hälsena!

Bild från tjejmilen...galen blick...galet trött :)...och så var det BARA en mil...

Som en sann lärljunge så börjar jag dagen med min mästare. Jesus-Johan tog emot 07.30 och körde lite handpåläggning på vaden. Kändes ännu bättre än igår. Erbjöd att jag skulle få en sista behandling imorgonkväll kl 21...efter hans arbetstid! Så gör bara en mästare...en frälsare...

För att inte lägga allt ansvar på hans axlar utan visa att jag vet att man själv styr sitt öde till stora delar...så var jag på Team Sportia och köpte mig en tunn tröja, en keps, stödstrumpor att springa i och en massa påsar Vitargo Carboloader inför lördagen. Det skall  bli varmt så keps lär behövas...

Nu är lägenheten ren och snygg igen...skall visas kl 17...sen ska sambo och jag festa på keso och jordgubbar....jag fortsätter festandet och dricker Carboloader hela kvällen!

Skönt att jag bestämde mig för att strunta i kursens andra dag på fredag och istället vara kvar på skolan. Då slipper jag sova kvar i Enköping och träffa en massa människor som säkert bär på de mest förfärliga av sjukdomar...och så hinner jag ha mina mattelektioner själv, på fredag...innan jag drar ner tilL Sthlm. Och så får jag sova i min säng. Med min hund. Och min sambo.
Sån uppladdning är inte att förakta!

Nostalgiar på Spotify med en massa gamla Bruce-låtar!

Kolla in världens avundsjukaste storpudel...som kollar vad Birk får för något...och Birk undrar varför inte han får något...bara moster...som fyller 40...

Halleluja...Jesus är här!...i alla fall Jesus-light även kallad massageJohan. Han avfärdade min teori om en hälsena som är påväg att gå av och framförde istället tankar om långtgående kramp i alla delar av vaden, vilket då drar i senan hela tiden och det skapar smärta och inflammation.
Det innebär vidare, att jag borde kunna springa på lördag. Jag får behandling av JesusJohan imorgon och på torsdag samt är ordinerad dubbel Iprenkur.
Yes!

Humöret är tillbaka igen.
Man vill inte träna hela jäklans vintern, för att sen få en förkylning över DM i halvmaraton och en bristning i vaden inför riktiga maran...

Andra dagen med bara proteiner. Hjärnan skriker efter lite vettigare bränsle...typ kolhydrater. Den har redan börjat släcka ned onödiga funktioner som centrat som reglerar humöret, centrat för värmeproduktion och centrat för vakenhet.
Imorgon, försöker jag förklara, är det manna från himlen igen...då är det kolhydratladdning som gäller.
Då blir jag snäll, varm och vaken igen!
Adieu

Gahhhhh...irriterad, besviken, arg, förnärmad, sur...lögner och nonchalans har den inverkan på mig. Särskilt när någon annan försätter mig i knepiga situationer. Om jag sätter mig i dem själv...tar jag konsekvenserna...men när det är någon annan...så får jag också ta konsekvenserna...i alla fall om det är elever. Som nu.

När man ställer upp regler för en verksamhet...låt säga t ex en skola...är det viktigt att konsekvenser och regler tål att synas i sömmarna...att de gäller lika för alla...att man kan hålla det man sagt.

Samtidigt ska en skola vara en flexibel organisation...rättvisa är inte alltid att alla gör samma saker, på samma sätt...en person med dyslexi kan få en egen dator att ha på lektionerna...det får inte de som inte har dyslexi. Är det orättvist? Är det rättvist att ens någon skall behöva få dyslexi...
Klart det inte är orättvist.

Ska regler vara flexibla? En del får p g a olika skäl bryta på reglerna men andra inte? Vilka kan i så fall sådana skäl vara? Giltiga skäl att få bryta mot regler utan att konsekvenserna faller ut?

Elever: Ska x verkligen få följa med på skolresan när x knappt varit i skolan? Om så, skall x få någon "egen tid" då? För ni sa ju att om man skolkade blev man av med "egen tid" under resan och fick gå med er lärare?!
Jag tänkte:  ni har helt rätt, x borde inte få följa med eftersom x har prövat tålamodet hos vuxenvärlden ett antal gånger för mycket och ställer inte upp på uppgjorda överensskommelser.
Jag sa: Nu finns det omständigheter kring detta som jag inte kan dra med er.
Eleverna såg halvnöjda ut och tänkte säkert att det vi behandlar x helt olikt vad vi gör med en del andra i klassen.
Och dom har rätt.
Men är det fel?
Skall regler vara exakt lika för alla?
Vad lär vi x, om x inte får några som helst konsekvenser för sitt handlande?

Det är banne mig inte enkelt. Enklast vore om alla var ärliga, skötte sitt jobb/ skola, uppskattade varandra och möjligheten till utbildning.
Varför gör dom inte det?!

Ett och ett halvt dygn till skolresan. Måste gå upp halv fyra. Är det någon idé att alls gå och lägga sig?
JA...faktiskt...i alla fall om man tänkt sig vara vaken de fem timmarna det tar att köra till Gtbg. OCh det har jag ju tänkt.

Inte ens funderat på packningen än...förutom vilka springskor jag skall ta...de nya som jag får blåsor av, men som jag tänker springa maran i för de har bäst dämpning och är lättast...eller de svarta som är som ett andra skinn...men har gått nästan 100 mil nu och dämpningen är sådär...
Det blir dom svarta.
Sen har jag lejt bort storpudeln till mam och pap.
Sambon drar till Gtbg med sina baskettjejer redan på onsdagskvällen.
Så för första gången på tio år...sover jag ensam i lägenheten...varken sambo eller hund...

Appropå lägenheten...ett yngre par kom och tittade på den ikväll...entusiastiskt uttryckte de att de ville ha den genast. De betalade vad vi begärde. Om någon bjöd mer, ville de bjuda över.
Kan inte annat än falla för den naiva glädje som gjorde att de spelade ut alla kort inkl trumf...innan jag ens synat dem.
Klart de skall ha lägenheten!

Men jag blir misstänksam...mot all tur som drabbat mig på slutet...vad skall nu hända? Vilka eländigheter lurar i farstun?

Bäst att njuta som sjuttsingen nu, medans tid är.
Börjar med det genast - och går till sängs!

"Bättre en storpudel i skogen, än tio chihuahuor som kräks i handväskan"
Skön dag...och nu är hunden ren och fin.
Bio på eftermiddagen. Änglar och Demoner.
Den får 2 peterskyrkor av fem.
Boken var bättre.
Men, mysigt att vara på bio.

Imorgon är en dag fylld till bredden av diverse sysslor...
Göra prov åt 8C i matte...sen biologi i nian...intervaller i skogen (hatiska 700-ingar)...två mattelektioner...sen till Falu Djursjukhus med storpudeln, på återbesök...bootcamp med Aaik-tjejerna...sen soffan och CSI
A good day. Gillar när det är fullt. Känns meningsfullt då. Att gå upp.

Och nu känns det meningsfullt att lägga mig.

Nyss gick min f d elev hem efter en timmes matte. Hon hatade matte i högstadiet men kämpade på, ville ha sitt G så hon kunde komma in på gymnasiet. Hon läste massor av extramatte både före och efter skolan...och fixade sitt betyg.
Nu går hon i trean på gymnasiet. Ska snart ta studenten. Hatar matte ännu mer, men vill fortfarande ha betyget...har inte orkat kämpa lika hårt på egen hand...gymnasiet kräver mer eget ansvar. Det program hon går kräver oerhört mycket eget ansvar och driv. Hon medger ärligt att hon saknar båda delarna.
Då kommer hon till sin gamla högstadielärare...som blir glad över att få en möjlighet att känna sig nyttig, att fortfarande vara en person att vända sig till.
Så nu ahr vi räknat och räknat...gick jättebra och var kul. T o m hon tyckte det var kul.

Ja...egentligen inget konstigt...för matte ÄR kul. Synd att vissa elever aldrig hinner upptäcka det under sin skoltid...utan fastnar i mattehatet.

F d eleven: Kommer du och kollar när jag tar studenten?
Jag: Inget kan hindra mig!

...för det är en speciell känsla att se dem, knalla ut i livet...på riktigt!

Så få timmar det är kvar...
...av trettiotalet...

Jag är född den 7:e maj 1969. Snart fyrtio år sen. Det innebär att jag varit vuxen i halva mitt liv (om man, som jag, räknar vuxen vid 20-års ålder). Det känns nästan. Att jag varit vuxen så länge. Har svårt att dra mig till minnes hur det var då, när jag var barn. Men det finns bilder som man kan minnas till.
Som den här t ex där jag och syrran (ja, jag verkar få ha varit med denna gång...fick inte alltid vara med när hon lekte...fyra år äldre...jag var för barnslig) spelar hockey inomhus. Gissar att mamma satte ner fötterna strax efter kortet var taget, pekade med hela handen och sa "ut och lek!". För det gjorde man då...var ute och lekte.


Jag minns att jag tyckte och tycker ännu, att jag hade (har) den snyggaste mamman i hela världen. När jag var 8 år såg hon ut så här, när vi var i skåne på semester. Kullen, tror jag det hette...det var hemskt brant och syrran och kusin Benny fick gå ända fram till kanten...men jag som var liten och klumpig fick stå flera meter därifrån, med dom vuxna...sånt sätter spår...men mamma har alltid stått på min sida och är trygg punkt att luta sig mot. Hon har flera gånger fått dämpa min mer spontana sida och manat till eftertanke...som att inte gå ända fram till kanten :)



Jag fortsätter väl nostalgiandet...med att visa den andra favoriten i min uppväxt (och nu)...pappa! Min pappa var starkast i världen och kunde allt (så tror jag fortfarandet att det är)...han var inte rädd för något och lärde mig att man kan det man vill...att tjejer inte är sämre än killar. Det borde alla pappor lära sina flickor.



Avslutar med en bild på syster som var en plågoande när jag växte upp...vad jag minns...hon skulle berätta historien precis lika dant utom på en punkt...vem som var plågoanden. I vart fall så fick jag spö i tid och otid och drömde om den dag, när jag blivit stor och stark och kunde spöa henne tillbaka. Tills dess nöjde jag mig med att skvallra...till mamma.
Med tiden har jag blivit vuxen och stark...men vill inte längre spöa min syster. Hon står mig närmare än någon och jag beklagar att hon bor i Norge så vi inte kan ses oftare. Sen har hon ju Birk. Gullungen. Som får vara med här på bloggen så ofta att han slipper nu.


Imorgon blir jag fyrtio och den känns okej...på gränsen till kul. Har spridit ut allt firande så imorgon blir det jag och sambo. Ska ut och äta på tu man hand. Mysigt.
Sen partajas det lite nu och då...
jaa...det ska bli kul att fylla!

Tonåringar är en härlig samling människor i världen mitt emellan. Mitt emellan barn och vuxen. Ett ingenmansland som det gäller att inte bara ta sig igenom helskinnad med en viss idé om vem man är och vill vara...utan man skall också skaffa sig en utbildning.

Hur skall man kunna koncentrera sig på sin utbildning, sin framtid när första hjärtesorgen drabbar en som ett yxslag rakt i hjärtat? Ratad och ensam och helt oerfaren att hantera den sorg som det innebär att bli lämnad. Och så ska man lära sig matematik mitt uppe i allt...

Hur skall man hinna läsa läxor, plugga till prov och göra klart inlämningsuppgifter i tid...när man är osams med precis alla ens vänner och det känns som om man är ensammast i hela världen och aldrig kommer att hitta någon att vara med igen...när man får ångest över att gå till skolan, för där blir det som ett manifest över ens utanförskap...

Hur skall man orka att överhuvud taget ta sig upp ur sängen, till ännu en lång obegriplig skoldag, där man inte hängt med i något som sagts..sen åk5 och man redan bestämt sig för att man är för dum för att nånsin kunna lära sig något och ingen försöker ta den uppfattningen ur en...utan tycker att man är lat och ointresserad. Fast egentligen vill man bli bilmekaniker men orkar bara inte läsa kemi, religion och grammatik. Kroppen har växt om hjärnan som nu kämpar för att hålla reda på alla delar långt därute i änden på kroppen. Trött, trött , trött...utom på natten...då man får vara ifred från tjat och allas blickar. Då är man pigg.

Jag är glad att jag inte är tonåring längre. Jag är glad för att jag får umgås med dem i jobbet. Jag lider med mina elever, när de lider.
Ledsna tjejen idag. Slut med kärleken. Så obegripligt ledsamt.
Eller med tjejen som inte vill gå till skolan, osams med alla...tror att ingen bryr sig, att alla skulle vara gladast om hon försvann helt. Så fel hon har.
Eller med killen som bara inte orkar mer. Som tror att han inte kan. För det har varit så, så himla länge.

Imorgon är en ny dag. Då får vi tackla den dagens problem. Se till att orka ända fram till sommarlovet.

Gasellannika och jag orkade med ett riktigt tufft pass i en blöt, sur terrängbana i Krylbo...vars milspår suger.