..

En av anledning till att jag älskar mitt jobb...nu tror ni att jag skall komma med något djupt om elever igen...icke...är mina kollegor. Jag har riktigt roligt ihop med arbetskamraterna. Synen på lärare ändrades omedelbart, när jag började jobba som lärare...och fick se det hela från insidan.
Jag droppar en händelse, som troligen kan räknas som preskriberad nu...det var nåt år sen.
Vi är ett gäng lärare som sitter i arbetsrummet. Kajan kommer in. Hon har en ask efterblivna strömmingar (...hm...dom var nog överblivna, nu när jag tänker efter) med sig. Hon är nämligen biologilärare och hade dissikerat just strömmingar med sin sjua. Ni som inte kommer ihåg vad dissikera är, kan maila eller nåt...
Någon: Jag slår vad om att du inte kan äta en rå strömming!
Kajan: Kan jag visst, vad är det värt?
Någon: Du får 500kr
Kajan: Jag vill ha 500kr från var och en av er som tänker titta på.
Kajan har alltid kunnat värdera sig...det skulle alltså kosta som en Bruce Springsteen-konsert att få vara med om denna happening.
Snart låg det 2500kr på bordet.
Någon: Du måste tugga och du får inte spy.
Kajan: Det är okej.
Nu händer det...hon tar tag i en av de råa strömmingarna, den har alla delar intakta...fjäll, fenor och elände...hon stoppar in den med huvet före, biter av strax bakom gälarna...det krasar om fiskfjällen...
Hon tuggar och sväljer...huvudet går att följa på vägen ner mot magen...MEN...det stanna på halva vägen och vill upp igen..Kajan sväljer, fiskhuvet kämpar...ett tag ser det ut som om Kajan skall klara det...
Men nej...hon kräks ut huvudet med morgonens maginnehåll ner i papperskorgen...
Vi tog tillbaka våra pengar...lite lättade men ändå med en viss besvikelse.

Nästa lektion frågade en elev Kajan, om det var ett fiskfjäll hon hade mellan tänderna.

Så har vi det. Fear factor varje dag. Skolan är en utmaning! Och någon kan ha varit jag...minns inte.