..

Kevin har precis vunnit Idol 2008 och jag har precis torkat tårarna. Det är så irriterande det där...att jag i tid och otid ska börja gråta. Det har jag efter pappa. Han är hur lättrörd som helst. Mest när han skall hålla tal till såna han tycker mycket om. Och jag tassar på i hans fotspår. Men är nog påväg att gå om...i perioder är jag så lättrörd att jag kan gråta till...ja, skäms nästan men här droppar jag det...Oprah Winfrey, Dr Phil, Mannen som kunde tala med hundar och för två dagar sen, när jag precis gjort mig iordning...d v s var nysminkad och åt min frukost framför TV4-morgon..så rann tårarna igen...ett inslag om en gammal tant som varit fadder åt en kille i Kenya, som nu klarat sig jättebra i livet och ville tacka henne för att hon varit "hela hans värld" under hans uppväxt och han tackade henne för all utbildning han kunnat få via hennes 150kr per månad...DET är gråtvarning på sådana inslag.
Bland det jag är som sämst på, är att ta adjö av min klass när de slutar nian. Har aldrig hänt att jag klarat att säga några väl valda ord åt dem och sen ta adjö...utan tårar...Vet nån om det finns nåt piller att ta så man klarar sånt? Det blir så jäkla dramaqeen-aktigt...liksom större än vad det är... Jag vill INTE VARA EN DRAMAQUEEN! Jag vill vara lite cool, ha kontroll, säga bra saker förvisso med känsla men med tårkanalerna stängda! Och rösten i behåll. Hur tränar man sånt?! Jag kanske har slappa tårkanalsmuskler? Finns det någon gen som ger slappa tårkanaler? Den måste i så fall vara dominant för den slog helt klart igenom hos mig.
Skitsamma...vattenfast mascara, talet på power point istället för att läsa det...det finns vägar förbi liksom!

Avslutar med en fundering som slog mig när jag läste vår facktidning idag. Där stod det om gymnasieskolor som skulle erbjuda gymnasial spetsutbildning (s11 för alla er som fått en prenumeration på LR:s Skolvärlden i julklapp). Jag tycker i princip att det är bra. Ca tio skolor skulle komma igång med detta redan i höst. Och genast funderade jag på en elev jag har som skulle passa på en sådan utbildning. Verkligen. Vilken utveckling och stimulans att få gå bland likasinnade och få läsa i ett högre tempo, parallelläsa högskolekurser och få specialinriktning mot t ex forskning. Jag tänkte att jag skulle ge eleven och dens föräldrar artikeln så skulle de på egen hand kunna ta reda på mer.
Sen tänkte jag igen.
Och då funderarade jag om det verkligen är vad denna elev behöver. Eleven lever redan med föräldrar med spetskompetens och höga förväntningar. Eleven har massor med resurser för goda prestationer och kommer att skaffa sig den spetskompetens som behövs, när väl högskoleutbildningen är vald. Kanske eleven behöver ta det lite lugnare några år. Umgås och arbeta med "vanliga" elever. Göra vanliga tonårsgrejer, hinna ha kul...inte så prestationsinriktat. I alla fall inte på en gång. Kanske gymnasiet kan få vara just ett gymnasium. Förberedande för universitet och högskola men inte nödvändigtvis en början på det. Jag tvekar...kommer därför inte ge eleven artikeln...tror jag.
Kanske inte skall lägga mig i...
Det är svåra val de ställs inför, våra ungdomar. Allt har blivit så på allvar för dem. Man måste tänka rätt så tidigt...eller måste man det?
En nära vän sa en gång till mig...alla val du gör, kan du välja om...utom att skaffa barn...och du kan bli vad du vill, men det kostar olika mycket energi. Bra sagt. Så tror jag att det är. Det känns tryggt att tro det, får då känns det som om man har kontroll över sitt liv, i viss utsträckning. Saker händer en inte bara.
Nu bestämmer jag mig för att sluta blogga för kvällen, gå och lägga mig, ladda för morgonens långpass. 2 mil i snön...det suger lite...inte suger som i att det är värdelöst...men snön suger så det går tyngre! Bra träning!
Tjobidooo