..

När jag växte upp på sjuttiotalet fanns det bara två kanaler, 1:an och 2:an. Alla såg samma TV-program och det var enkelt att prata om dem dagen efteråt. Pojken med guldbyxorna var en av mina favoriter...och familjen Macahan. Jag var mest förtjust i Vargtass, men också lite i Luke.

Idag är det andra bullar. Vi har fått digitalTV. Det innebär tre lådor i tv-bänken numer...Under två veckor bjussar dom (ConHem) på 158 kanaler.
Gud, så stressande. Det blir ett satans zappande och en ständig känsla av att man säkert missat något ännu bättre program på kanal 142...när man var fullt upptagen med kanal 67.
Å andra sidan...det blev bättre bild...och fjolårets formel1-säsong går i repris på viasat-sport hela dygnet...och man kan ju bli sjuk (har jag märkt)...och nu har vi fyra dosor, så vi får två var att zappa med.
Men vad skall framtidens ungdomar skylla på, när de får ångest som vuxna? Inte Staffan Westerbergs Pannkakan i varje fall...den såg alla då...men nu ser ju inga ungar samma program. De får skylla på zappandet!
Nu skall jag vila mig iform till hockeymatchen i natt!
arrivederci