..

Läste att Linda Rosing snittat upp 1cm i vardera mungipan, för att hon tyckte att hon hade ett sådant surt "normalutseende" (ni vet det utseendet vi har när vi tror att ingen ser oss eller fotar oss...inte för att nån fotar mig så ofta, men jag syns ibland ).
Stackars Linda. Det blir dyrt i längden för henne om hon skall utrota varje känsla hennes ansikte uttrycker...släta ut rynkor när hon är arg, snitta mungipor när livet suger (tänk om livet fortsätter suga...hur långt kan man skära upp munigpor?) och hur kommer det se ut den dagen när allt vänder...när det bli kul igen.
Då kommer ju hennes mun se ut som en cirkel, när hon ler.
:)

Nä Linda...mitt tips blir: Sluta ta bort symptomen. Jobba med orsakerna istället. Trist liv som inte ger anledning att le? Byt jobb. Utbilda dig till lärare. Här har vi all anledning att visa hela känsloregistret hela dagarna. Mest ler vi. Arga är vi också ibland...men kort och intensivt så något ansiktsuttryck inte hinner fastna.