..

När jag skulle välja utbildning efter gymnasiet, kom läraryrket på sista plats på ansökningsblanketten. Jag liksom bara fyllde på med något för att inte lämna sista raden tom.
Överst stod veterinärprogrammet i Uppsala. Sen kom läkarlinjer på olika platser i Sverige, Systemvetare, Datateknik, Matematiker...och så sist lärare...
Om jag insett allvaret med gymnasiet, hade jag kanske kommit in på veterinär- eller läkarlinjerna...men...betygen räckte inte. Jag tackade jag till Systemvetarlinjen i Örebro. Ångrade mig dock och insåg att jag inte skulle orka sitta vid en dator resten av livet ...
Det fick blir lärarprogrammet i Uppsala. Tur!
Men reaktionerna från folk blev...Va, är du dum i huvet? Högstadielärare...helvetet på jorden...
Nu, när jag jobbat 15 år får jag fortfarande reaktioner av samma typ...hur kan du, hur orkar du, hur står du med alla nonchalanta, stöddiga, tjuriga, kaxiga, elaka, våldsamma, skoltrötta tonåringar??

Enkelt svar!
Jag vet inte vad ni pratar om?! Tonåringarna ovan har jag inte stött på i sån mängd att jag tycker de färgar min vardag. I själva verket så är det tonåringarna som ger den stora glädjen i jobbet, det som ger problemen och irritation...är oftast de vuxna...
Tokiga föräldrar till tonåringar...
En del kollegor som retar läppen av en...(tur att dom flesta är bra)
Övrig skolpersonal som verkar hata sina liv och sitt jobb...

Gahhhhh...jag är irriterad så jag får fläckar på halsen. Synd att jag inte är 27 längre...då hade jag, fylld av raseri, konfronterat kollegan ifråga...kanske till och med tryckt upp honom mot väggen, kastat ut honom i omloppsbana runt Jupiter...
Nej, det hade jag inte...det går inte att kasta ut folk i omloppsbana...atmosfären är i vägen.

Men nu, är jag snart 40 och måste sansa mig. Sköta det diplomatiskt. Vi ska ju kunna jobba ihop framöver också...

Den som har en Voodo-docka över kan sända den till mig!!