Borta bra och hemma bra också....
30st intresserade kursdeltagare, som bara behöver möta mig i två dagar...för kort tid att hinna tröttna...de trot att jag alltid är intressant att rolig. (De skulle kunnat få höra motsatsen av mina killar i 9:an idag...)
Åka 1:a klass tåg till Sundsvall och hem...lyx så det förslår...breda sköna fotöljer, gratis kaffe och gratis tidning...helt tyst...man kan sitta och jobba ifred och hör vad man tänker...inte alltid så i arbetsrummet som jag delar med sju andra lärare...och en strid ström av elever som vill oss något nästan hela tiden.
Lunchmat av högsta klass...soppa till förrätt, salladsbuffé stor nog att äta som huvudrätt, och sedan vällagad varm mat...och en liten paj till efterrätt...nåja, detta skulle jag INTE vilja ha hela tiden...då rullade jag fram....hur skulle man hinna springa bort allt det...
FInt hotell med hjälpsamma serviceminded människor..."jaså, du vill kopiera...det ordnar jag"..."bredband är gratis, säg bara till"..."ta hur mkt kaffe du vill"..."ställ väskorna här ni, så kollar vi dom åt er...slipper ni släpa dem med er"...en viss dam på vår expedition skulle kunna gå kurs hos dem....
Men...det blir väl vardag till slut sånt också...och så uppskattar man det inte mer...synd att man vänjer sig vid bra saker...så man glömmer att uppskatta...
Jag gillar ju min vardag. Varför vill jag ha det annorlunda då?
Det var faktiskt kul att vara tillbaka. Arbetsrummet sjöd av indignerade kollegor som slängde käft...hårt men hjärtligt...gillar det. Glada elever...och skoltrötta ointresserade elever...en vardag med utmaningar.
Sen blir träningen lidande när man är borta. Hemma hos gasellAnnica igen blev det 14st tuffa km-intervaller...totalt 17km i ett bra tempo. Formen är på väg. Bra det med.
Nej, jag vill ha min vardag...men med en liten krydda då och då.
Som Sundsvallsresan.
Åk dit. Sundsvall var befolkat med trevliga människor. Och så tomten då...surgubben...men jag tror Gud placerade honom i Sundsvall för att det skulle bli någon kontrast till övrig befolkning. Så dom visste att uppskatta varandra.
Nu ska jag sova...
Jäkla Leksand...sämst när det gäller...verkar vara deras mentala tränares device...
Nog behöver du kolhydrater och proteiner och fett eftersom du maxat ditt tempo, gasellerica är ditt nya namn. du sprang visst om vår bil när du o din kollega tränade, bra stil, avslappnad. Ja, alla superlativ gick åt på hällsängsvägen för att höra detta... . Skit i vin du... det ger inte din kropp bränsle, det få vara guldet i livet förutom familj och väner. jag skall sluta tanka med det bränslet... jag ska snöra skorna och njuta jag med. Då du .... kan man få höra kommentarer ;=
japp, det var jag som stödda till det lite...solen får värma oss framöver så att vi kan blomma ut...
dags för chiliplantering.... vänta med gurkan
Din vardag verkar ju vara underbar Erica. Jag är ju helt fast. Fast visst får man plötsligt andra perspektiv ibland och börjar fundera.
Operan var tyvärr ingen föreställning, det var en utbildning via jobbet. Kulturgrej liksom. Och så kul var det nog inte heller. Speciellt inte när man blev upptvingad till balettsalen och skulle prova på att dansa....
Och jag vet faktiskt inte varför jag aldrig fotar kläderna på. För mycket modebloggsvibbar kanske...? Det kommer, det kommer. Behöver väl bara bli lite varm i kläderna först haha...
