Tonår är ingen sjukdom...fast det kan kännas så
Tonåringar är en härlig samling människor i världen mitt emellan. Mitt emellan barn och vuxen. Ett ingenmansland som det gäller att inte bara ta sig igenom helskinnad med en viss idé om vem man är och vill vara...utan man skall också skaffa sig en utbildning.
Hur skall man kunna koncentrera sig på sin utbildning, sin framtid när första hjärtesorgen drabbar en som ett yxslag rakt i hjärtat? Ratad och ensam och helt oerfaren att hantera den sorg som det innebär att bli lämnad. Och så ska man lära sig matematik mitt uppe i allt...
Hur skall man hinna läsa läxor, plugga till prov och göra klart inlämningsuppgifter i tid...när man är osams med precis alla ens vänner och det känns som om man är ensammast i hela världen och aldrig kommer att hitta någon att vara med igen...när man får ångest över att gå till skolan, för där blir det som ett manifest över ens utanförskap...
Hur skall man orka att överhuvud taget ta sig upp ur sängen, till ännu en lång obegriplig skoldag, där man inte hängt med i något som sagts..sen åk5 och man redan bestämt sig för att man är för dum för att nånsin kunna lära sig något och ingen försöker ta den uppfattningen ur en...utan tycker att man är lat och ointresserad. Fast egentligen vill man bli bilmekaniker men orkar bara inte läsa kemi, religion och grammatik. Kroppen har växt om hjärnan som nu kämpar för att hålla reda på alla delar långt därute i änden på kroppen. Trött, trött , trött...utom på natten...då man får vara ifred från tjat och allas blickar. Då är man pigg.
Jag är glad att jag inte är tonåring längre. Jag är glad för att jag får umgås med dem i jobbet. Jag lider med mina elever, när de lider.
Ledsna tjejen idag. Slut med kärleken. Så obegripligt ledsamt.
Eller med tjejen som inte vill gå till skolan, osams med alla...tror att ingen bryr sig, att alla skulle vara gladast om hon försvann helt. Så fel hon har.
Eller med killen som bara inte orkar mer. Som tror att han inte kan. För det har varit så, så himla länge.
Imorgon är en ny dag. Då får vi tackla den dagens problem. Se till att orka ända fram till sommarlovet.
Gasellannika och jag orkade med ett riktigt tufft pass i en blöt, sur terrängbana i Krylbo...vars milspår suger.
Okej, nu har jag tänkt detta så många gånger när jag läst din blogg så nu måste jag skirva det till dig: Jag får en känsla av att du är en riktigt bra lärare! Du påminner mig om en lärare som hjälpte mig utvecklas till den jag är idag, hon visade mig att jag betydde något och att jag dög som jag var. Dina elever måste vara glada över att ha dig som lärare när du förstår hur de känner :) Snälla, visa dem hur fel de har i sina onda tankar, en lärare som lyssnar, förstår och bryr sig kan göra enorm skillnad! Du gör ett toppenjobb, det är jag säker på :) Lycka till!
Sabina: Så väldigt vänligt skrivet av dig. Jag hoppas att jag är en bra lärare. Jag vill vara det. Jag tror att man först och främst måste vilja vara lärare och vilja vara med ungdomar. Då är man en bit på väg. Sen orkar man inte räcka till för alla, så mycket man skulle vilja.
Som kollega kan jag bekräfta att Erica är en otroligt duktig lärare, kunnig, närvarande och uppriktigt engagerad.
Ja den jobbiga tiden minns man verkligen. Och då var man fullt och fast helt säker på att ingenting någonsin skulle kunna förändras och kännas bättre igen. Jobbig och utvecklande period och vilken tur att dina elever har dig Erica som är så medveten om vad de går igenom.
Både du, Gasellannika och ungdomar är ytterst välkomna hit! Tror dock jag är ett hopplöst fall.
Du vill vara en bra lärare och du är det. Man lyssnar för det är äkta. Du ställer upp!
