..

http://korlingsord.se
En bra blogg för skolfolk...och andra intresserade...
Jag citerar ett gripande inlägg, rakt av...för att det visar på vad viktiga lärare är för barnen och vad det faktumet fick för enorm skillnad för Ann-Marie Körling
"

Min mamma reste med mig och min dotter. Det var ett sätt att umgås. Vi reste till Kina, Amerika och till Grekland och till… min egen barndom är kantad av resor.  Min barndom är mina resor med min mamma. De är oförglömliga. Vi har varit på udda ställen, tagit oss fram med tåg, som reklamfamilj för familjeresor till det soliga Spanien och ja… mina barndoms resor var många och till olika håll och riktningar. Vi har blivit emottagna i de flesta hamnar. Att min mamma var en av de omkomna på Estonia är egentligen en följd av hennes resor.

Min mamma ville ge sina barnbarn resor. De skulle också se världen. Min son skulle med till Kina. Men vågade inte åka för han var matglad och trodde inte att han skulle gilla det kineserna åt, då var han sju.  Min dotter skulle med till Estland. Mormor ringde och frågade om dottern ville följa med. Det ville hon. Hennes skoltid var bedrövlig. Det var inte bra i hennes klass. En lärare som … ja, som inte fick eleverna att längta till skolan utan snarare handskas med den på bästa sätt. En lärare som inte förmådde hålla eleven vid liv i klassrummet och där alla tröttnade och där bråken avbröt lugnet och där bråken blev fler och fler, avlöste varandra och barnen som var små fick etiketten att vara en bråkig och stökig klass. Ja… min dotter ville gärna följa med mormor. Och så beslutades det.

Men så hände det att en ny lärare kom till klassen. Med denna lärare kom ett innehåll. Det kom berättelser med hem i läxan. Det kom saker som var roliga igen. Nytt lärande. Nytt sammanhang. Nya energier, nya samtal och så…

- skulle det bli English breakfast i klassrummet och alla skulle tala engelska. Det var bara det, sa min dotter, att allt det här roliga är när jag ska åka bort med den där båten. Tror du mormor blir jätteledsen om jag inte följer med…vi ska äta frukost i klassrummet och tala engelska… jag vill så gärna vara med…

Mormor förstod. Skolan var återigen viktig. Innehållet så pockande att inget annat än just det sammanhanget var viktigare. Resan avbeställdes för min dotter. Men mormor åkte. Mormor åkte. Min mamma. Jag gråter just här. Så är det. Tårarna rinner ned för varje bokstav. Estonia har den förflyttningen. Det blir ett bogvisir som brister i mig. Som om det vore dagsaktuellt. Det är också tungt att skriva det här. Men nödvändigt.

Mamma försvann. Båten slukades av havet. Inget gick att få tillbaka. Det var fyra hyttplatser i min mammas hytt. Jag tror att det var tre upptagna och en ledig.Kanhända var den sista tagen i sista minuten.

Jag vet att jag stod över min dotters säng. Någon sekund efter det att jag fått veta. Jag minns den nanosekund av bibehållet lugn  jag kände. Min dotter sov. Jag stod där så naken som man är när en katastrof har drabbat en och förändrat riktningen för en tid. Min dotter vände på sig. Sov vidare. Jag har aldrig tittat på min dotter som den gången. Som om hon föddes igen. Vid varje blinkning föddes hon igen. Hon var där. Hon fanns.

Någon dag senare stod jag framför läraren. Jag tog bara hennes händer. Det var allt jag kunde göra. Bara ta hennes händer. Inget mer.

Det är därför jag talar om innehåll, det viktiga att ta emot, glädjas åt ungarna som kommer, vara nära dem, göra undervisning som inkluderar alla, och varje dag förundras över att man har just de elever som man har. En lärare kan och ska göra stor skillnad. Så ofantligt stor skillnad. Ett innehåll kan göra stor skillnad. Det vi gör i skolan är viktigt. Så är det! Skolan ska veta om sin betydelse, sin vikt, och sin roll i ett barns liv. Och förvalta ansvaret om den betydelsen. Varje dag. Mot varje barn. En skola för alla.

Att jag också är på barnets sida och för barns rättigheter – ja, det har jag varit sedan jag förstod bättre.

Anne-Marie"

...ja...där ser man...gripande berättelse!