..

Tre timmar matematik i förmiddags, en slags koncentrationshalvdag i matte. Eleverna kämpade på. Egentligen obegripligt att de orkade?! Jag menar...själv är jag glad i matematik, räknar gärna och glömmer tiden när jag gett mig i kast med något klurigt problem. Kul att räkna. Och så blev jag matematiklärare, självvalt. Men eleverna, långt ifrån alla gillar matematik, lyckades övervinna negativa känslor och kämpade på. Riktigt bra. Stolt över deras kämparanda oavsett hur det går på Na-provet imorgon.
Så är det med årskurs nio. De inser konsekvenserna av skolan. De allra flesta har förstått att grundskolan inte är ett straff från en bitter vuxenvärld som vill hålla barnen på plats...utan en instans som öppnar dörrar för dem. Många dokumenterade kunskaper och färdigheter = stora valmöjligheter för sin framtid.
Inte alla har dock insett att framgång kräver energi. Och den energin måste komma från den en själv. Skolan lägger tillrätta, hjälper med verktygen...men kan inte ge kunskaper, de skapas inom den egna individen...och det kräver arbete. Olika mycket för olika elever. Coaching är ett nytt begrepp inom skolan...men bra...vi coachar eleverna. Hoppas jag lyckats coacha klassen till att göra det bästa utifrån deras förmågor imorgon. Så de får känna glädjen i att lyckas.

Jag hostar på...men tror att feberna fortfarande är väck. Ska sova tidigt ikväll. Hoppas hoppas hoppas att bli bra tills lördag. Vill springa. Pappa vill inte att jag gör det. Han är rädd att jag skall bli jättesjuk. Men...jag springer ju bara om jag är frisk nog att göra att bra resultat...och då har man inte feber...
Här behövs inget katastroftänkande!
Bara lite sunt förnuft!


bild från utomhusbootcampen i somras...ingen feber...bara varm av sol och kämpa!