..

Högstadiet är en tuff period för många. Då skall man samlas i samma klass med individer som kommit olika långt i sin biologiska och psykologiska utveckling. Man skall positionera sig dels i kamratgruppen, men också gentemot de vuxna. Ofta är kamratrelationerna viktigast i den åldern. Det blir för jobbigt att gå emot grupptrycket.
Jag känner en...som i sin klass...har en elev som stött på problemet att det är inte lätt att göra rätt. Det är inte säkert att den breda massan klappar en på axeln och är tacksam...för att man gör det rätta, säger rätt saker...läser av vuxenvärldens koder och lyckas följa dem...nej, det troliga är att det blir tvärtom. Man får skit för att man är bra. Det är ett hot om någon blir för bra. För då blir man väl själv ganska dålig, i jämförelse?! Den här eleven försöker man hålla på plats med kommentarer som besserwisser, med prat bakom ryggen, med kompakt tystnad när eleven håller i klassrådstimmar...eller mer subtilt, med höjda ögonbryn och suckar...
Det är en stark elev som har ganska hög status i gruppen ändå, men eleven blir ledsen när det inte lönar sig att göra det rätta...när inte jämnåriga uppskattar...bara lärare. Det räknas, men inte lika mycket.
Läraren vill hjälpa eleven...men är orolig att det bara blir etter värre om läraren river ifrån...
Det får bli en kollektiv utbildning i hur man beter sig i en grupp...hur man tar ansvar genom att rösta fram representanter till att föra sin talan...hur man vidare förvaltar det ansvaret genom att göra sin stämma hörd och säga sin åsikt...att man inte sänker sin representant när den gör sin uppgift...kort sagt en utbildning i praktisk demokrati...i grupprocesser...

Varför är det lättare att hacka på dem som gör rätt, eller som åtminstone försöker göra något...än att hacka på dem som inget gör...eller som i värsta fall gör...men gör ont och gör illa åt andra?
FÖr visst gör vi det lite till mans? Pratar bakom ryggen på de där som tror att de är så himla bra...som tror att de är nåt...och vad vi mår när de misslyckas. Att få hänga någon offentligt är fortfarande ett folknöje...det avskaffades förvisso 1877...men media har tagit på sig rollen att vidarebefodra bilderna åt oss...av tanter som tar upp spaghetti från golvet t ex. Eller kändisars otrohetsaffärer, deras dåliga ekonomi, deras fortkörningar...

Mysko...

Avslutar med att önska att jag blir som gamla AnnaGreta i vår trappuppgång, när jag blir gammal...maken till positiv och nyfiken tant...nyfiken på livet...glad och förväntansfull. 85år. Så vill jag vara. Hon rattar sin rullator mellan snövallarna där plogbilen missat...klagar inte som andra som skickar arga insändare...-Jag har inte bråttom, det här är bra träning, jag får ta det lilla lugna bara. Trivs du bra med bilen ?(hon var mycket intresserad när jag köpte ny bil för ett halvår sen...)

Go AnnaGreta!!