..

Så var skolavslutningen avklarad. Glädje och tårar om vartannat. Mest tårar då, eftersom jag blir så otroligt känslomässigt ältande sådana här tillfällen. Kan ju knappt se dem, än mindre sjunga "Den blomstertid nu kommer" eller höra vackra tal från dem...sen in i klassrummet och kollegan talar så himla fint till dem...många av eleverna gråter...skulle det då vara MÖJLIGT för en med slappa tårkanaler att hålla sig...
Tina: Jaha, Erica...vill du säga något till eleverna?
Jag: -snyft-
Tina: ?
Jag:....-snyft-
Tina:?
Jag:...........................-snyft-.....buuuuhäääääääää
Tina börar skruva lite oroligt på sig...jag har lyckats köra igån en gråtkör i klassrummet...
Jag gråter fram: Jag...snyft...kan...snyft...inte...snyft...säga....snyft...något...snyft...mer...snyft...än...snyft...
tack...snyft...för...snyft...det....snyft...som...snyft...varit...
Sen samlar jag mig något och kan säga nåt vettigt tillslut.
Kommer sakna dessa härliga ungdomar. Dock finns inga andra alternativ. Det är tre år ihop, varken mer eller mindre. Det är en relation som man vet på förhand när den skall avslutas. Då gäller det att njuta medan den varar. Det har jag gjort. Jag njuter av dagarna med mina elever. Inte varje sekund. Men varje dag.
Som med hunden...han tid ihop med oss är räknad...kanske ett eller två år kvar...dom blir tyvärr inte äldre. Hur skall jag klara mig utan honom? Det kommer att gå.
För att få uppleva den glädje som riktigt starka känslor, starka band i relationer kan ge...måste man våga utsätta sig för den sorg som kommer när det hela tar slut...för det gör det... nån gång. Men det har alltid varit värt det hittills. Oavsett kärleksrelationer, relationer till elever eller relationer till nära och kära...för att inte säga till de djur jag haft.

Hjärtat är oändligt stort och man får plats med så många människor man bara låter komma...jag har 25 st nya där...som gick ut nian idag!

Och här är dom...